…kring det här med träning av hund.

Mandrom började träna med familjens hundar - en airedaleterrier och en schäfer – när jag var 12-13 år.

Hundintresset fanns grundmurat i familjen. Pappa hade haft hund hela sitt liv, från barnsben, fött upp schäfer, varit medlem i embryot till SBK – mamma hade också haft hund sedan koltåldern.

Jag tjatade om hund sedan jag kunde säga ordet  - i princip :0).

Katt blev det, jag var väl cirkus 7 år – den flyttade in en vacker dag och blev kvar – en stor, grann röd hankatt som vi döpte till Mirre – högt älskad och blev gammal, jag minns faktiskt inte hur gammal. Mirre fungerade också utmärkt med de hundar som sedan kom.

Först kom Zorro, airedaleterriern och ett år senare Cara, schäfern. Båda var vuxna när de kom i familjen, Zorro som omplacering och Cara från Hundstallet. Zorro var en raring, så länge det inte fanns hanhundar i närheten… Cara var en helt otrolig hund! Jag behövde bara prata med henne, liksom förklara vad jag ville, så gjorde hon det – bums!

Zorro var ganska ”förstörd” från tidigare ägare, kunde inte gå lös och var som sagt  en djefvul med andra hanhundar – han hade fått lära sig att alla andra hundar var ”farliga”.

Nåväl, jag lärde Zorro en del tricks, han viftade glatt på stumpen (var ju kuperad gubevars) och hängde med.

Cara, ja Cara – hade jag varit ung i dag och haft Cara – vi hade kommit hur långt som helst i vad som helst :0)

Henne lärde jag många fler saker – inte visste jag hur man lärde in – pappa gav väl små tips, men i början på 50-talet – den enda träning man hörde talas om då var ”skyddstränade polishundar”….

Zorro kunde ”död hund”, ”vacker tass”, ”sitta fint”, ”skall”, ”rulla runt” och lite till. Cara kunde detta och mycket mer – hon kunde ”räkna”, apportera i princip vad som helst, ”kryp” och lite till.

Fråga mig inte hur jag lärde in detta – har ingen aning – det bara blev…..

Vi hade emellertid väldigt roligt ihop, hundarna och jag. Det var till 95% jag som tog hand om hundarna.

Så gick åren – först Cara, sedan Zorro försvann – sorgen var omätlig och så slitande.

Jag blev vuxen, gifte mig, fick barn, ägnade all tid åt dem – så kom en katt i huset – jag kände att jag måste ha ett djur också :0).

Så småningom kom första goldentiken in i familjen.

Nu ville jag börja lära mig träna och aktivera min hund ”på riktigt”. Älskade Honey – du var en tålig vän att träna på ;) Du stod ut med alla mina taffligheter, all min okunnihghet och alla mina trevande försök – utan att tappa humöret eller geisten – vilken stabil dam du var :0)

1980, när jag började på Mälarö BK med Honey – då rådde fortfarande ”de gamla bruksmetoderna” – det var stryplänk, ”avdelning framåt marsch”, godis ansågs som en styggelse, egentligen skulle man väl inte berömma hunden över huvud taget, den skulle bara ”lyda”….

Jag gillade inte det här – inte alls! Kändes helt fel! Jag gjorde lite annorlunda med Honey – och tänka sig ;) vi vann  avslutningen på grundkursen :0)

Tränade och tävlade sedan i sök och lydnad med Honey – men beroende på min brist på kunskap och – faktiskt – beroende på de metoder som användes och brist på nytänkade hos våra instruktörer då – så kom vi inte längre än till klass II i lydnad och till lägre klass sök.

Honey behövde ändå aldrig utsättas för ”slit- och ryck-metoderna”.

…and along came Rakel – min andra goldentik – mörk, slank, ljuvlig, glad, läraktig…

Jag hade då genomgått några av SBK:s instruktörsutbildningar och specialkurser – började liksom få ett grepp om hur man tränade hund – utan hugg och slag. Dessutom kom vid den tiden en brytning och – man kan nog kalla det – generationsväxling  -  i hundträningen, paret Järveruds böcker ”din hund som valp och unghund” och senare ”Din hund fortsätter” användes i stort sett överallt som kursmaterial – tack och lov!!!!

Rakel blev lydnadschampion, vi missade räddningshundscertet, beroende på att jag upptäckte denna fascinerande gren för sent, hon föll för åldersstrecket (4 år vid certifiering)  och  vi tävlade upp till och  i  elitklass sök. Rakel, Rakel, det sliter fortfarande i hjärtat när jag tänker på dig….

Medan jag hade både Honey och Rakel, kom Clara Cluck in i mitt liv. Min första egna västgötaspets.

Nu bestämde jag mig för att visa vad man kan göra med en västgöte :0) Visserligen ingår inte vätsgöten i SBK:s brukshundgrupp – men en bättre ”brukshund” än västgöten får man väl leta  efter ;)

Tog utmaningen att göra Clara till bevakningshund – yess! The one and only västgöte som varit bevakningshund.

Clara blev tjänstehund i bevakning, lydnadschampion, utställningschampion, uppflyttad till lägre klass sök och tävlade i öppen klass viltspår  - månntro  hon blev detta genom att jag tränade monotont och ”kadaverdisciplinmässigt” – knappast……

Här smög sig lilla ”söt-Stina” in i familjen. Stina ställde upp på lydnads- och bruksträning, men inte med samma geist som Clara. När hon (Stina) blivit uppflyttad till lägre klass sök och tävlade lydnadsklass III kände jag ”nä, min lilla karamell, det här slutar vi med, du gör det här för att ställa upp, inte för att du verkligen tycker att det är kul”

Så nu får Stina bara vara vacker – för utställning tycker hon fortfarande är störtkul – och i övrigt bara göra moment som hon gillar och har roligt av.

Hade jag haft gård och djur – Stina hade blivit en fantastisk vallhund – det visade de två vallanlagsprov jag gjort med henne – men nu har jag tyvärr varken går eller djurbesättning…

Så fick Stina två valpar och fröken Bitte stannade kvar hos mig. Jösses, vilket krutpaket :0)

Hade jag inte börjat jobba med henne – huvvaligen….

Av olika anledningar – Peters långa sjukdomstid och bortgång – och i höstas Bittes valpkull, har tränande och tävlande blivit så att säga ”fläckvis” med henne.

Nu kan vi köra hårt – Bitte blir vindögd av förtjustning när vi skall träna, kan hålla på hur länge som helst och tycker att ”nääää, kan vi inte hålla på ett tag till” , när jag aviserar avgång mot bilen och polarna.. Dock har hon lite för mycket ”jag-skall-bara”….. i sitt sätt och tappar därför poäng – inte för att viljan saknas utan för att hon måste hålla koll på allt! Även om det så bara är en sekund ;)

Detta jobbar vi nu med – i varje moment, vid varje tillstymmelse till ”tapp” i koncentration i vilket moment det vara månde  – så stannar jag, bryter, säger ”nä gumman, nu blev det fel” och så börjar vi om – inget rytande, inget ”FYYY”, inget ryckande – bara bryta och börja om.

Så har jag gjort även tidigare, men nu är jag ännu mer konsekvent i detta.

Och självklart! – beröm och belöning så fort hon gör rätt.

Likadant gör jag med Hippie – min nya ras – collie – som jag fortfarande håller på att lära mig. Men Hippie är annorlunda än både mina goldentikar och västgötarna – här får jag förhålla mig på ytterligare ett nytt sätt ;)

Dock – västgötarna är ”i dag si, i morgon så”, där vet man aldrig riktigt var man har dem – man får ha tentakler långa som – jag vet inte vad – och verkligen ligga före i hur de tänker – inte alltid så lätt eftersom det går så snabbt :0)

Hippie är i mångt och mycket stabilare – hon jobbar på, är inte alls intresserad av vad som pågår runt omkring – läser mig väldigt noga…

Efter nära 30 års (i princip) oavbrutet tränande och tävlande känner jag nu att jag äntligen fått en plattform att stå på – jag har erfarenhet - har sedan länge lagt bort nervositet och prestige – men vet  också att jag fortfarande kan lära mycket och suga upp nya tips.

Och jag kan med gott samvete säga – jag har aldrig tagit ut ett misslyckande på någon av mina hundar – visst kan man sura efter en misslyckad tävling, det är mänskligt – men då gäller surandet mig själv – att slita och rycka i hunden och slänga in den i bilen – nej, gjorde jag så – då blev det inte mycket nattsömn.

Så jag fortsätter nog att träna och tävla mina två brukshundar, varav den ena är en brukshund enligt SBK:s normer, och den andra enligt mina normer :0)

Vi har mycket kul kvar att göra ihop, flickorna och jag :0)

 

Cissi

19 juni 2009 16:38

Hej Britta
Nu har jag hittat till din blogg (via colliefoumet) och gillar verkligen det jag läser här :-)
Hit kommer jag gärna tillbaks!

Märker hur tiden går när jag läser att Bitte haft valpar. Kommer ihåg när hon var liten och lekte superbra med Trissan :-)

Ha en skön och trevlig midsommarhelg!

kram från
Cissi numera med pumi-killen Elton

http://www.tripora.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I går var det glad familjeträff på Skytteholms golfbana - västgötaspetsfamiljeträff! 8 götar och en collie flängde runt och hade kul. Mina tre - Stina,Bitte, Skrållan och Hippie förståss- och så matte Birgitta och grabbarna Feldt-von Otter, Valle (...

.....efter mycket funderande har min lilla hjärna kommit fram till detta:   Jag har bloggat sedan 2007, snart 6 år. Jag tänker inte ta bort bloggen - förutsatt att inte själva sajten tänker lägga av. Har haft lite tankar på att flytta den till ...

.....bara lite "snapshots" från dagens eftermiddagspromenad i Myra. Lite gråmulet, men ändå en vacker och framför allt fridfull prommis.   Ormbunkar är vackra även när di är vissna.         Collie...      Bitvis ganska brant ......

I dag åt vi lunch hos Ida med matte, i Järfälla. (Ida = dotter till Bitte och mamma till "mina" valpar från förra sommaren). Idas matte Britta Asp har stor del i den kullen, hon "lånade ut" Ida och ställde upp alldeles otroligt fint under hela tiden,...

...att fullkomligt bombardera oss med sin fantastiska färgprakt - liksom för att mildra det bistra och ofrånkomliga faktum vi står inför  - nämligen  att nu är " de långa kalsongernas natt " väldigt nära...   Mina dahlior går nu på 10:e året. Blo...